englamannen

För att stärka min presentation av moderskapet.

En konversation vi hade, söndag, kvällstid över en kopp Earl Grey m. mjölk. Det hela började med en fråga om vad jag skulle göra nästkommande dag. Jag svarade henne att jag skulle umgås med några vänner. "Vilka vänner?" skjuter hon in, och jag anar att det här bara var början på ett av hennes förhör. Hon spänner blicken i mig, misstänksamt, och med ett öga halvstängt, och det darrar sådär skräckinjagande.
"Inga du känner." svarar jag, tittar bort och sörplar ivrigt i mig mitt té.
"Jaha, men vad heter de?" envisas hon med.
Efter att ha tagit god tid på mig att svälja mitt té svarar jag med ett: "Inga du känner.." (sanningen var den att jag skulle luncha med ett gammalt KK för att senare träffa Hanna, för att än senare träffa några vänner och nyblivna studenter av just det bannlysta penisbeprydda släktet, men det kunde jag ju inte säga, än mindre ville jag förklara för mamma vad ett KK är).
Efter ett avbrott i korsförhöret replacerat av tésörplande och kakkonsumering trodde jag att kampen var över. Hon hade gett sig. Blodhunden hade tappat spåret. U-båten visade sig vara en taxibåt. Ugglorna låg väl gömda i mossen. De höll andan och de hade på sig kamouflerade figursydda ugglemossdräkter. Med tillhörande bandana, och digitalur. Sedan slår hon till med ett (på ryska givetvis men jag antar att ingen av er behärskar språket så jag översätter): "umgås du med satanister?". Jag får lägga band på mig själv för att inte skapa ett téregn över alla kakor. Jag ställer ner min kopp samtidigt som jag med svårighet sväljer, tittar ner i den, tittar ut genom fönstret, tittar sedan på mormor som ler mot mig på kylskåpet, tittar på magneten från GB som håller kvar mormor på kylskåpet, sedan tittar jag på mamma. "Va?" säger jag för att försäkra mig om att jag inte av misstag råkat höra fel. Nepp, inga hörselskador här inte.

Ni som följt bloggen och/eller känner mig någorlunda vet att jag har en rysk mor. En överbeskyddande, konservativ, neurotisk sådan. Hon är som KGB på 'e' fast KGB för personliga angelägenheter. På dessa 16 år har jag utvecklat ett väl inövat mamma_C_C_C_P beteende. Låt mig ge er ett exempel, man skall aldrig säga, och jag menar ALDRIG att man ska/har umgåtts med en vän eller bekant av det penisbeprydda könet. Det kan väcka följdfrågor och oanade konsekvenser. Enligt mor min är män djävulens påfund och roten till all ondska i världen. De enda de vill och tänker på är att få äntra min och resten av den kvinnliga befolkningens, vaginala öppning. Helst av allt ska jag aldrig ha någon som helst sexuell relation med en pojke eller någon slags relation till en pojke (eller en flicka för den delen, det som är värre än sex med en pojke är sex med en flicka, homosexualitet < hetrosexualitet).

Här om dagen frågade hon mig om jag brukar p-piller. Jag satte en kvadratformad mangobit i halsen. Förstår ni? Jag kunde ha blivit mördad av en mango. Jag lugnade mig själv, räknade till 3 i huvudet, masserade maniskt min tinning medans jag vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka, stannade upp, höjde ena ögonbrynet, och sa samlat: "eh, nej varför skulle jag göra det?" (för att undvika oönskad graviditet och där med bli grundaren till ännuenförungmamma.blogg.se? men det kan jag inte säga, det är inte meningen att jag ska veta hur barn blir till).

En annan grej är när jag var liten, eller okej, yngre, typ 6 eller så. Jag hade lika långt hår som Rapunzel eftersom jag inte var herre över mitt eget hår. Jag fick aldrig ha det utsläppt bland folk, ni vet typ som att man inte får urinera på allmän plats? På samma sätt så fick inte jag ha håret utsläppt. Mamma sa att bara dåliga flickor i min ålder hade utsläppt hår. Dåliga flickor med dåliga föräldrar. Det såg oanständigt ut. Det tillsammans med halterneck-toppar. De såg ut som minislampor, minihoror. Flickorna med utsläppt hår alltså. Jag borde väl tacka henne så här i efterhand, hade jag fått ha utsläppt hår hade jag kanske blivit inslängd i en mörkblå folkvagn tillsammans med min kickboard. Nu kan jag ha utsläppt hår, och min mödom likaså. Men jag säger ändå: "eh, nej varför skulle jag göra det?" och låtsas om som om min kunskap om p-piller och fortplantning är lika begränsad som min nätverksanslutning.

Några veckor efter att brutalt förintat guldutväxten (som anna sa var GULLIG!) gör jag misstaget att prata i telefon samtidigt som jag ligger ute i solen och halvsover.


Nu har jag en bikinirosett på ryggen. Pappa kallar mig retsamt för "sitt lilla paket".






Jag är inte flickan med guldutväxten längre. Jag är den mänskliga presenten. Flickan som blev en present.

Om man ska visa sig på styva linan och inte har nån styv lina så kan man ta en slak lina och klistra upp på styv kartong.

Och så kan man visa sig på den.



Det vore rätt bra om det fungerade så med byggnadsmaterial.."klistra upp tegelstenen på styv kartong innan ni använder den att bygga med"



Om man är impotent kan man försöka med att klistra upp den på styv kartong.

Jag har det senaste halvåret fått det ärofyllda uppdraget att 2 gånger färga Hannas hår. Hannas utväxt mer specifikt. Hannas ursprungliga hårfärg är mörk. "Cendré" tror jag att den heter, och nu har lilla Hanna en längre tid haft blondt hår. JÄTTEblondt. När hon precis stigit ut ur duschen och blåst det torrt är det näst intill lika vitt som en snöflinga i den kalla vinter, eller som ett könshår. Ett blonderat könshår. Det är inte mer än logiskt att utväxten är lika utmärkande som en negerian i en simbassäng full med smält vaniljglass.

Hur som, det börjar alltid med att Hanna införskaffar hårfärg i nyansen "självmordsblondt" och jag blir inbjuden till hennes boende på Skanstull. Första gången hade hon glömt sina nycklar så jag stog och färgade hennes hår på en rökbalkong för hela grannskapet att skåda då Hanna var iförd endast tröja och trosor (och en kofta för att skyla trosorna).

Det börjar alltid väl. Jag startar underifrån och arbetar smidigt min väg uppåt. Hanna frågar med jämna mellanrum om jag kletat in tillräckligt med färg: "jag vill inte ha några fläckar" säger hon. "Ja då" svarar jag bland ångorna av väteperoxid och kletar in lite extra för att vara på den säkra sidan. När vi kommer till det mest vitala stället, dvs ovanhåret händer följande:
 
Jag fnissar lite nervöst men tystnar tvärt då Hanna ger mig en mördande blick med rullande ögon. Jag känner hur mina handflator börjar svettas i plasthandskarna och samlar mig. "Närå, det här ska nog gå ska du se. Oroa dig inte." säger jag och hoppas på att det låter mer övertygande i Hannas öron än vad det gör i mina.
Tystnaden som följer är lika spänd som en fiolsträng tills den penetreras av köksfläkten och det tar inte lång tid innan vi båda inser att jag, Anna, trots mina matematiska kunskaper och nogranna beräkningar, helt klart, missbedömt mängden hårfärg. Jag försöker dock behålla auran av lugn samtidigt som skräcken griper tag i mina stämband medans jag i mitt huvud går igenom alla lådor med vassa föremål som finns i Hannas kök. Jag kletar i färg så mycket jag bara kan på ovansidan av Hannas kalufs och blir där med lite lugnare i tron om att den i slutänden ska anta samma färg som resten av hennes hår.
"Klart!"
Hanna springer förväntansfullt fram till spegeln i hallen för att inspektera mitt jobb. Som ett litet barn på självaste julafton tassar hon fram över parketten i ilande fart. 
"Det är ju ingenting här framme" säger hon och pekar anklagande på ovanhåret.
"Jo då, jo då, det är det visst det" säger jag behärskat, går runt henne i en cirkel och tittar observant på hennes framkalufs.
 
X antal minuter senare sitter jag tryggt i köket och konverserar med hennes far som tillagar en gastronomisk upplevelse i form av spaghetti med köttfärssås medans Hanna står i duschen för att tvätta ur färgen.

Ut kommer hon springandes med drypande, blött hår och en handduk lindad runt kroppen och hennes finger pekar klandrande på slutresultatet (mitt verk).
Utväxten är inte längre mörk.
Den är guldfärgad.
Flickan med den gyllene utväxten.
Jag skrattar till när jag tänker på det innan jag abrupt tystnar och harklar mig lite sådär ängsligt när hennes misströstande blick bränner hål i mina kläder. Jag slår ner blicken i golvet.
Hennes far betraktar med pendlande ögon mig varpå sin dotter med den gyllene utväxten och jag skäms, för han kan ju få för sig att jag avsiktligt försökt sabotera hans dotters gyllene man och jag tillägger snabbt "det syns knappt, det är bara du som ser, jag fixar det nästa gång".
Sedan är det Hannas tur att leka frisör och tanken slår mig att det här är det perfekta tillfället för henne att bruka hämnd, men hon gör såklart inte mer än leker med mitt hår under färgningsprocessen, genom att forma det till punk/ace ventura-inspirerade frisyrer. Hon skrattar förnöjt åt min förödmjukelse. Jag låter henne leka av sig så som man låter ungarna leka av sig i bollhavet på IKEA för att de lättare ska falla i dvala i bilen under hemfärden. Jag vill inte störa, göra henne upprörd i hennes kortvariga tillstånd av pur eufori. Jag sitter tyst där, tittar henne kärleksfullt i ögonen, hummar glättigt i ett ljust tonläge, ler och nickar uppmuntrande. Jag får röda polisonger, röd mustasch, röd panna. Hanna fnittrar. Hon simmar vidare i bollhavet. Min vän, flickan med den gyllene utväxten.

Som ett musikens barn känner jag mig skyldig att dela med mig utav mitt estetiska omdöme till er kära läsare. Eder Miss Gulag har mästrat pianokonsten sedan hela 6 års ålder och spelat både cello och improviserat egenkomponerad munspelsmusik i sina dar'. Alla utföranden givetvis penetrerande succéer inom musikens värld. Och nu, studerandes vid Stockholms musikgymnasium och tidagare även vid Adolf Fredriks musikklasser känner jag mig tillräckligt erfaren att låta er, vackra läsare överlåta era öron i mina händer för att få ta er på en alldeles extraordinär 3 minuter lång musikalisk resa, men det ni snart kommer att få höra mina vänner, kommer att lämna avtryck i esteten inom er en mycket längre tid. Så mycket längre...

Jag ger er R. Kelly - Real Talk med tillhörande text!

Det har väl knappast undgått någon om vad som nyligen trätt fram i sin fulla prakt i södra änden av den centrala Allégatan, Borås. Det har debatterats om, skrivits om i tidningarna, visats på tv. En idé som eskaperat till en verklighetens mardröm. Avlad i grund av vad som måste ha varit år och åter år av ett regelbundet missbruk av diverse illegala hallucinogena preparat. Jag talar självfallet om den 9 meter höga 11 miljoner kronor kostsamma historian...


..Pinocchio.

Det är sant.  Amerikanske konstnären Jim Dine har skapat 9 meter högt helvete och gett det till invånarna i Borås. Snällt va? Hasse Persson, chefen för Borås konstmuseum vill ge Borås en "sexigare image" han har sagt att det "bara är gamla proggare och andra förvirrade som är emot Pinnochio". Vilka droger brukar du Hasse? Dela med dig! Privata donationer eller inte, finns det inget bättre att lägga 11 miljoner riksdaler på? Nej för fan vi ska ha en Pinocchiostaty, gjuten i brons! Grattis Hasse, och grattis alla invånare i Borås. Nästa projekt: en 15 meter hög Englastaty i Stjärnsund, glasmäster Lars Nillsson AB fixar glajjerna. Eller vad sägs om Stureplan, en 13,5 meter hög staty av Peter Torben Sandström, 23 år, som vid födseln drog lotten med en extrakromosom nummer 21 på ur livsurnan. Varför inte? Det ska vara lika för alla! En 13,5 m hög downsare typ vid svampen? Det vore nåt va!
Stå på er alla individer med Morbus Down, we've got your backs.
 

Ni vet alla tusen miljarder gratistidningar som delas ut av glada människor med otillräckliga curriculum vitae'n, utanför tunnelbaneuppgångar, på stan, i tunnelbanan, på toaletten, kyrkogården, dagis?

Ni vet.

Jag läste i alla fall en sådan för några veckor sedan. Åklagare någonting någontingsson ville förändra samhället, sa hon till stockholm city. Något radikalt. Hon ville.. Ja, hon ville faktiskt att alla sexualbrottslingar skulle fotograferas för att läggas ut på någon slags hemsida, lite som ett lunarstorm för sexförbrytare. Bild, personuppgifter. Kanske 'balla fakta'. "Status". Det hade dom i alla fall på min tid som F14.

Fast som vanligt här i sverige kommer det ju att gå käpprakt åt helvete. Jämställdheten kommer att ta över. Någon kommer att viska 'orättvist' och helt plötsligt kommer alla som någonsin brutit mot lagen att få sin bild och personuppgifter tagna för att sedan bli medlemmar på förbrytarcommunityn. Parkeringsbot? Kom med mig! Snattat en vindruva i ett fruktstånd på hötorget? Säg omelett!  Och det här med att publicera namn och bild kommer att framstå som den dummaste lagförslag som någonsin noterats i svensk lexika.

Någonting någontingsson tyckte även att man borde, efter att ha fått all uppmärksamhet man förtjänar, att man borde tvångsvårdas. För att man är morgontrött och har råkat visat snoppen för sin dotters kompis när man gick upp utan att vara ordentligt klädd. För att äta frukost, för att intaga en så stor energimängd att man orkar våldta små flickor hela dan', varje dag.

För det första är jag inte säker på att våldsoffren faktiskt VILL att vad som hänt med dom ska basuneras ut på någon SÄPO-sida bara för att svensk polismakt fått mindervärdeskomplex av att ha tittat på för många filmer om FBI. Eller att det är en så smart idé för förbrytarna, om de nu begår sitt första och enda brott i 20-årsåldern att de då får hela sin framtid sabbad? Vem vill anställa Per, 34 år och blottare? Nakenbadet i Nora kommun? Förskolan trollsländan? Taxi stockholm? Länstrafiken? Vecko-revyn? Vad ska Per göra om dagarna nu? Han är arbetslös, föraktad av sina grannar och hela cyberrymden. Utstött av samhället. Han kan inte få en flickvän, inget jobb, och sedan han blivit avslöjad vill hans föräldrar inte ha något med honom att göra. Han går på A-kassa. Är kanske med i Rent Hus, eftersom lägenheten är så smutsig. Vad ska Per göra om dagarna?


Han skulle utveckla sin identitet som sexualbrottsling. Antasta små flickor i parker. Bli medlem på Lunarstorm. Låtsas vara modefotograf inför 14-åringar?

Ni ser. Den som ens säger något om tvångsvård och sexförbrytarcommunities får en pistol mot tinningen.

Vi har fått arga läsare!


Arga läsare, det är något bara stora bloggare har. Typ blondinbella. Min gamla blogg hade aldrig arga läsare, ingen som skrev ihopskrivna svordomar anonymt, ingen arg Ebba ens. Jag anade inte ens vad jag saknade.

Ack och ve, vilken oerhörd förlust.

Men jag tänkte alltså, BB har ju arga läsare va, och massa klubbar och grejer. Och bloggträffar. Vi kan ha en bloggträff, allihopa. Som ett knytkalas typ, om ni vill. Då kan vi ju klämma in det där rättstavningskalaset också, eller vad säger du, arg anonym? Jag och Gulag står för saften så bjussar ni på moralkakor!



Fast inte idag, för då ska vi bänka oss framför SVT.