Mitt framtida barn ska kallas 'Det'
1. Att vi är hemska, hemska människor. Man ska inte skoja om sådana horribla saker såsom mördare som kläcker ur sig saker som "jag tog ett stryptag på'na för å lugna ner na", "hon sparka mig men de vart inge märke", eller "jag åkte hem, kände mig skärrad och sen köpte jag pizza och cigaretter".
2. Att hon är typ, moder Teresa. Hon vill ge sken av att sitta där, moderlig som hon är, framför datorn och utföra sin betungande uppgift att upplysa cyberrymden om allas medmänskliga plikter. Hon har antagligen fått uppdraget av ärkeängeln Gabriel också. Max ligger där, girigt sugandes på sin ömma moders bröst, och Max Mamma tittar kärleksfullt ner på sin son. Sedan tittar hon argt upp mot skärmen och skriver en kommentar som får mina välmusklade ben att darra inuti nudiejeansen. "SCHATSSSCCCCHHHH"
Hon tror väl att jag ska inse mitt misstag, bekänna mina synder och genast avsluta mitt medlemsskap på blogg.se. För att Max Mamma tycker att vi är helt känslokalla. Vi kommer säkert aldrig att få barn! Vi kommer aldrig att få vara någons mamma! Och om vi mot all förmodan skulle bli det, kommer vi att vara lika hemska mot våra barn som allas vår Engla var mot Anders (hon började, typ, hon sparkade honom på benet. Ger man sig in i leken får man leken tåla.). Vi stänger in dom i små små garderober, och låter dom bara komma fram när vi vill ha hjälp med att steka bacon eller få fötterna filade. Annars ska dom sitta där i sin lilla mörka garderob, ihopkurade och ledsna. När vi vill tjäna lite pengar hyr vi ut dom över dagen eller så, till alla våra hemska vänner som har lika lite moral som vi. Vi kommer att säga saker såsom "Grejen, vi vill se vad som händer när man dricker ammoniak, ställ dig nu snällt framför tant Hanna och tant Anna och häll i dig den där tillbringaren med vätska.", eller "Tant Hanna och tant Anna har kört lite hundbajs i mixern tillsammans med kvarlevorna från din tvåstegsaborterade lillasyster, det får bli din middag. Vi ska äta oxfilé.".
Något jag undrar lite över är hur såna där som Max Mamma (alltså, har hon inget eget namn? Är det ingen som vet vad hon heter? Hon måste ju ha ett namn.) hittar oss. Sitter dom på något litet forum där de utbyter kloka ord och tips som gör en till en bättre människa? Jag kan riktigt se det framför mig, hur dom alla sitter där, som i ett litet möte, med barnet inlindat i ett litet bylte vid bröstet och andra handen på musen. De ler stillsamt och ser hela tiden till att barnen ligger bekvämt i deras moderliga famn. "Idag bajsade Kalliam grönt, det var en helt fantastisk upplevelse att få skåda dessa minimala, spenatfärgade exkrementer!", och alla oohar och aahar och börjar tipsa hejvilt om vad man ska göra för att lugna lille Kalliams mage, till höger och vänster.
Något som däremot muntrar upp mig är när man skriver om husnegrer, sexslavar och spräckta ringmuskler och folk kommenterar "Ha en bra dag!". Se där, Max Mamma.
Återpublicering: Benito Mussolini och hennes undersåtar
Eftersom moderskapet inte är hemma passar resten av familjen på att göra saker de aldrig skulle få annars. Mamma är som Benito Mussolini de timmar hon är hemma, och när hon går och lägger sig klockan tio (hon går upp klockan fem, typ. Hon kan inte heller sova.) lägger sig liksom ett lugn över hela huset. Pappa sätter sig och kollar på sport, Tom slutar spela guitar hero och vandrar omkring i huset som en osalig ande, fast det är han helt nöjd med. Jag sätter mig med pappa och kollar, och sen tittar vi på dåliga actionfilmer eller något. Det är skönt. När mamma inte hinner hem till middagen som vi har senarelagt bara för att anpassa henne äter vi INTE nyttighetsmat. Skålen mitt på bordet som innehåller läskiga vitaminer (andra kallar det sallad) får stå kvar i kylen tills Mussolini kommer hem. Det är fan skönt. När hon är hemma tassar vi på tå runt, runt på 250 kvadratmeter fiendeterritorium. Mammas rike. Över ekparketten tassar vi, tills Hon ropar.
"TOOOOOOOOMAS!", och min pappa undrar vad han gjort för fel. "Lämna inte kaffekoppen i badrummet!". Hon är som en naturkraft, hon kan typ inte stoppas. Hon är skitjobbig.
Men vi älskar henne ändå.
Nu är det ju så att hon är på jobbet. Vi satt i matsalen, jag, pappa och Tom. "Vi måste ut i trädgården sen", sa pappa till Tom. "Vad fan har ni gjort hela förmiddagen?", frågar jag, lagom intresserad. "Vi har sågat ner grannens träd", säger pappa med ett SKITBARNSLIGT leende. Han fnissar lite. Min pappa är värsta spjuvern. Grannarna är inte hemma, så det är inte bara ETT träd vi snackar om. Dom har sågat ner FLERA träd.
Det hade mamma fan aldrig tillåtit.
Tillägg (som inte var med i det ursprungliga inlägget):
Senare den dagen, när mamma kommit hem stod vi och grillade. Jag rökte och päronen drack vin. Jag sträckte ut mig, nöjt, som en katt. Ni vet, när dom ser sådär självgoda ut, och så sa jag, fortfarande med samma kattiga leende (alltså, inte som killarna i hökarängen menar med "kattigt". Jag är ingen jävla katt. Jag är en tiger!) och en flin som går i arv på pappas sida; "Pappa, kan inte du berätta vad du och Tom gjorde i eftermiddags?". Jag vet att vi som är under ledaren borde hålla ihop, ni vet, skapa hemliga motståndsrörelser och sånt. Kalla mig Sophie Scholl.
Mamma tittade från mig till pappa med rynkade ögonbryn. Jag såg hur pappa blev röd om öronen och små svettdroppar bröt fram i hans panna. Som på navy CIS, när någon sitter i förhöd av Ziva (som är föredetta mossad-agent. Hon är fett farlig, pratar iranska med alla terrorister och sånt.), eller av Gibbs (som är helt hård och har en blick av stål), eller av Tony (som är ungefär lika finkänslig som ett sexuellt övergrepp).
Han blev i alla fall nervös.
Och jag såg att han mimade, medan mamma var vänd mot mig och gav mig Den Uppfordrande Blicken, "gör inte det här, Hanna". Och jag vaknade till. Ryckte till, som om jag vaknat ur en dvala, Imperiusförtrollad, typ. Jag hade varit besatt av djävulen, som Emily Rose. Visserligen hade jag varken nattlinne eller svart hår, men jag var definitivt besatt. Ville jag mörda min egen far? Visserligen ville han inte betala för hela Emmabodafestivalen, men han var ingen Lord Voldemort (ännu en HP- parallell) för det. Jag återhämtade mig snabbt. "Nä, dom fixade en grej för din födelsedag", sa jag, och räddade pappa undan evigt brinnande i skärselden på jorden. Han gav mig en tacksam blick, och verkade förstå att det inte var mitt fel att onda andar tagit min kropp i besittande.
Han kanske betalar Emmaboda, trots allt.
PJ är den nya generationens Eklund.
Ni vet den moderna serien om Janne Långben? Där han har en son, Max, och Svarte Petter som granne? Det finns även några filmer om jag inte minns fel, Janne Långben - the movie mfl. Hur som, Svarte Petter har 2 barn, varav en son, PJ, Pete Junior, Max bäste vän. En till synes överviktig tonåring med vad som liknar politiker Lars Erik Ansgar Leijonborg's röst.
Jag drömde att jag blev våldtagen av PJ.
I nån vrickad egenkomponerad Roger Rabbit-liknande version som utspelades i Bergslagen blev jag sexuellt ofredad av en tecknad figur framför ögonen på min tidigare ridinstruktör. Det var så jävla skevt. Samtidigt som jag blev antastad av denne PJ satt en gammal barndomsvän till mig bredvid, och lugnt iakttog händelsen.. Och Eva hade ridlektion. Samtidigt som jag blev penetrerad av en 3 decimeter(!) lång tecknad snopp.
Jag fattar inte. Where did it all go wrong? Tecknade figurer. Det var sannerligen ett, som man i wowkretsarna skulle referera till, WTF-moment.
Blondinbella, I'm feeling ya.
Undrar vilken disneykaraktär jag får ligga offer för inatt. Piff och Puff? Ariels farsa? Skrik och Panik?
Mina barn ska aldrig få kolla på tecknat...
Om Gud inte existerar så är allt tillåtet.
I ett desperat försök att stoppa Karon dra över bloggen till fel sida av Styx ska jag göra någonting jag aldrig gjort förut, och inte är helt bekväm med att göra. Jag ska återpublicera ett inlägg. Hanna tyckte det var en bra idé och eftersom jag är en mänsklig varelse som lätt faller för grupptryck och som inte har vare sig en egen vilja eller ett eget rum så lyssnade jag på henne och alla de små rösterna som rör om i encephalongrytan, där uppe.
Tanken på att frångå min dagordning; knäckebrödskonsumerande, luftgitarrspelande till Mötley Crüe i en uniform bestående utav endast underbyxor och t-shirt varvat med en aktivitet som går ut på att göra så många saker utan värde på 5 minuter, kändes till en början hotfull men jag tänkte om, och copy-paste kändes som en lagom stor utmaning/kraftansträngning för idag. Så okej, i nästkommande inlägg kan ni läsa om Drömmen (med versal och fetstil).
Msnkonversation, 19:47
Anja säger:
med en glass i hand
Anja säger:
och i sandaler av plast
In perpetuum Eat phunk säger:
cyklar jag i skogen..
Anja säger:
och tänker på mig
In perpetuum Eat phunk säger:
klarröda saabar..
Anja säger:
viner förbi
Anja säger:
sommaren är kort
In perpetuum Eat phunk säger:
jag hann föras bort
Anja säger:
men nu är jag här
Anja säger:
så ta för dig
In perpetuum Eat phunk säger:
solen skiner idag
"Någon forskare kan nog berätta men jag vet bara att det fungerar i praktiken."
Sökes:
Varmhjärtad lastbilschaffis eller annan körkortsinnehavare med passagerarvänligt fordon.
Vi behöver dig, 2 säten i din bil, sträckan Sthlm/Örebro-Kalmar 30/7 samt 3/8 sträckan Kalmar-Sthlm/Örebro.
Hör av dig på: [email protected].
Intrång som intrång.
.. Och mer om detta i ett helt inlägg. Senare.
1. Man skall icke sno gamla engelsmän af schoolgarten's cyklar.
2. Man ska helst inte cykla in i staket med gamla engelsmän af schoolgarten's cyklar.
3. Sara Röjder har numer ingen legitimation.
4. Sara Röjders legitimation var helt värdelös, eftersom hon var född -92.
5. Whiskey och vodka smakar INTE Magnum Classic. Inte ens om man håller för näsan medan man dricker.
6. Jag och Anna är white trash.
7. Norrmän har fina tält.
8. Vi har schyssta bröst.
9. Jag är inte bisexuell.
10. Alla heter Glenn i Göteborg.
11. Det finns gamla människor som är bättre än oss på att dansa.
12. Alla ölsorter i vilken ordet "gold" förekommer smakar sodastreamat kiss.
Fin moralkaka i Solna bytes mot moderkaka, söderort.
You can't spell slaughter without laughter.
Jag är också utsatt. Jag tänker på det som hände med Engla alltså. Jag menar, det händer inte en enda gång att jag äter på en avfartsMcDonalds utan att undra "har Anders suttit på den här stolen" eller "blir jag serverad av samma tjej som serverat Anders en gång i tiden" eller "undrar om Anders brukade beställa en mcflurry daim med extra chokladsås, om ja, gör det mig och Anders till stjärnsystrar" eller "vad är meningen med livet" eller "vem mördade Palme" osv. Som igår, när jag och faderskapet stannade till vid McDonalds - Strängnäs för en mcflurry daim med extra chokladsås. Jag blickade ut över de lekande barnen som alla hade varsin Happy Meal i magen. Flickornas kjolar åkte upp över navelhöjd för att bekräfta tankar om deras nyvunna gastronomiska upplevelse, glasögonbarnens glasögon ramlade av när de klättrade i klätterställningen. Det slog mig att McDonalds är den optimala pedofilmötesplatsen. Med rutschkana och handikapparkering. Och jag vände och vred på mig, såg mig om, kisade och rynkade pannan för att testa min pedofilradar. Plötsligt blev allt så väldigt olustigt. Jag möttes av multipla dressingbeprydda anleten som tog en rast från lastbilskörandet. Kanske befann jag mig mitt i en organiserad konferens legitimerade våldtäktsmän emellan. Vips, hade jag glömt att avnjuta min glass. Så ni ser, det plågar mig också, detta lilla Stjärnsundsdrama. Vi är alla skakade. Vi är alla drabbade. Vi är alla offer. Vi är alla lika.
