englamannen

För att stärka min presentation av moderskapet.

En konversation vi hade, söndag, kvällstid över en kopp Earl Grey m. mjölk. Det hela började med en fråga om vad jag skulle göra nästkommande dag. Jag svarade henne att jag skulle umgås med några vänner. "Vilka vänner?" skjuter hon in, och jag anar att det här bara var början på ett av hennes förhör. Hon spänner blicken i mig, misstänksamt, och med ett öga halvstängt, och det darrar sådär skräckinjagande.
"Inga du känner." svarar jag, tittar bort och sörplar ivrigt i mig mitt té.
"Jaha, men vad heter de?" envisas hon med.
Efter att ha tagit god tid på mig att svälja mitt té svarar jag med ett: "Inga du känner.." (sanningen var den att jag skulle luncha med ett gammalt KK för att senare träffa Hanna, för att än senare träffa några vänner och nyblivna studenter av just det bannlysta penisbeprydda släktet, men det kunde jag ju inte säga, än mindre ville jag förklara för mamma vad ett KK är).
Efter ett avbrott i korsförhöret replacerat av tésörplande och kakkonsumering trodde jag att kampen var över. Hon hade gett sig. Blodhunden hade tappat spåret. U-båten visade sig vara en taxibåt. Ugglorna låg väl gömda i mossen. De höll andan och de hade på sig kamouflerade figursydda ugglemossdräkter. Med tillhörande bandana, och digitalur. Sedan slår hon till med ett (på ryska givetvis men jag antar att ingen av er behärskar språket så jag översätter): "umgås du med satanister?". Jag får lägga band på mig själv för att inte skapa ett téregn över alla kakor. Jag ställer ner min kopp samtidigt som jag med svårighet sväljer, tittar ner i den, tittar ut genom fönstret, tittar sedan på mormor som ler mot mig på kylskåpet, tittar på magneten från GB som håller kvar mormor på kylskåpet, sedan tittar jag på mamma. "Va?" säger jag för att försäkra mig om att jag inte av misstag råkat höra fel. Nepp, inga hörselskador här inte.

Ni som följt bloggen och/eller känner mig någorlunda vet att jag har en rysk mor. En överbeskyddande, konservativ, neurotisk sådan. Hon är som KGB på 'e' fast KGB för personliga angelägenheter. På dessa 16 år har jag utvecklat ett väl inövat mamma_C_C_C_P beteende. Låt mig ge er ett exempel, man skall aldrig säga, och jag menar ALDRIG att man ska/har umgåtts med en vän eller bekant av det penisbeprydda könet. Det kan väcka följdfrågor och oanade konsekvenser. Enligt mor min är män djävulens påfund och roten till all ondska i världen. De enda de vill och tänker på är att få äntra min och resten av den kvinnliga befolkningens, vaginala öppning. Helst av allt ska jag aldrig ha någon som helst sexuell relation med en pojke eller någon slags relation till en pojke (eller en flicka för den delen, det som är värre än sex med en pojke är sex med en flicka, homosexualitet < hetrosexualitet).

Här om dagen frågade hon mig om jag brukar p-piller. Jag satte en kvadratformad mangobit i halsen. Förstår ni? Jag kunde ha blivit mördad av en mango. Jag lugnade mig själv, räknade till 3 i huvudet, masserade maniskt min tinning medans jag vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka, stannade upp, höjde ena ögonbrynet, och sa samlat: "eh, nej varför skulle jag göra det?" (för att undvika oönskad graviditet och där med bli grundaren till ännuenförungmamma.blogg.se? men det kan jag inte säga, det är inte meningen att jag ska veta hur barn blir till).

En annan grej är när jag var liten, eller okej, yngre, typ 6 eller så. Jag hade lika långt hår som Rapunzel eftersom jag inte var herre över mitt eget hår. Jag fick aldrig ha det utsläppt bland folk, ni vet typ som att man inte får urinera på allmän plats? På samma sätt så fick inte jag ha håret utsläppt. Mamma sa att bara dåliga flickor i min ålder hade utsläppt hår. Dåliga flickor med dåliga föräldrar. Det såg oanständigt ut. Det tillsammans med halterneck-toppar. De såg ut som minislampor, minihoror. Flickorna med utsläppt hår alltså. Jag borde väl tacka henne så här i efterhand, hade jag fått ha utsläppt hår hade jag kanske blivit inslängd i en mörkblå folkvagn tillsammans med min kickboard. Nu kan jag ha utsläppt hår, och min mödom likaså. Men jag säger ändå: "eh, nej varför skulle jag göra det?" och låtsas om som om min kunskap om p-piller och fortplantning är lika begränsad som min nätverksanslutning.

Några veckor efter att brutalt förintat guldutväxten (som anna sa var GULLIG!) gör jag misstaget att prata i telefon samtidigt som jag ligger ute i solen och halvsover.


Nu har jag en bikinirosett på ryggen. Pappa kallar mig retsamt för "sitt lilla paket".






Jag är inte flickan med guldutväxten längre. Jag är den mänskliga presenten. Flickan som blev en present.