englamannen

För att stärka min presentation av moderskapet.

En konversation vi hade, söndag, kvällstid över en kopp Earl Grey m. mjölk. Det hela började med en fråga om vad jag skulle göra nästkommande dag. Jag svarade henne att jag skulle umgås med några vänner. "Vilka vänner?" skjuter hon in, och jag anar att det här bara var början på ett av hennes förhör. Hon spänner blicken i mig, misstänksamt, och med ett öga halvstängt, och det darrar sådär skräckinjagande.
"Inga du känner." svarar jag, tittar bort och sörplar ivrigt i mig mitt té.
"Jaha, men vad heter de?" envisas hon med.
Efter att ha tagit god tid på mig att svälja mitt té svarar jag med ett: "Inga du känner.." (sanningen var den att jag skulle luncha med ett gammalt KK för att senare träffa Hanna, för att än senare träffa några vänner och nyblivna studenter av just det bannlysta penisbeprydda släktet, men det kunde jag ju inte säga, än mindre ville jag förklara för mamma vad ett KK är).
Efter ett avbrott i korsförhöret replacerat av tésörplande och kakkonsumering trodde jag att kampen var över. Hon hade gett sig. Blodhunden hade tappat spåret. U-båten visade sig vara en taxibåt. Ugglorna låg väl gömda i mossen. De höll andan och de hade på sig kamouflerade figursydda ugglemossdräkter. Med tillhörande bandana, och digitalur. Sedan slår hon till med ett (på ryska givetvis men jag antar att ingen av er behärskar språket så jag översätter): "umgås du med satanister?". Jag får lägga band på mig själv för att inte skapa ett téregn över alla kakor. Jag ställer ner min kopp samtidigt som jag med svårighet sväljer, tittar ner i den, tittar ut genom fönstret, tittar sedan på mormor som ler mot mig på kylskåpet, tittar på magneten från GB som håller kvar mormor på kylskåpet, sedan tittar jag på mamma. "Va?" säger jag för att försäkra mig om att jag inte av misstag råkat höra fel. Nepp, inga hörselskador här inte.