englamannen

Eftersom moderskapet inte är hemma passar resten av familjen på att göra saker de aldrig skulle få annars. Mamma är som Benito Mussolini de timmar hon är hemma, och när hon går och lägger sig klockan tio (hon går upp klockan fem, typ. Hon kan inte heller sova.) lägger sig liksom ett lugn över hela huset. Pappa sätter sig och kollar på sport, Tom slutar spela guitar hero och vandrar omkring i huset som en osalig ande, fast det är han helt nöjd med. Jag sätter mig med pappa och kollar, och sen tittar vi på dåliga actionfilmer eller något. Det är skönt. När mamma inte hinner hem till middagen som vi har senarelagt bara för att anpassa henne äter vi INTE nyttighetsmat. Skålen mitt på bordet som innehåller läskiga vitaminer (andra kallar det sallad) får stå kvar i kylen tills Mussolini kommer hem. Det är fan skönt. När hon är hemma tassar vi på tå runt, runt på 250 kvadratmeter fiendeterritorium. Mammas rike. Över ekparketten tassar vi, tills Hon ropar.
"TOOOOOOOOMAS!", och min pappa undrar vad han gjort för fel. "Lämna inte kaffekoppen i badrummet!". Hon är som en naturkraft, hon kan typ inte stoppas. Hon är skitjobbig.


Men vi älskar henne ändå.



Nu är det ju så att hon är på jobbet. Vi satt i matsalen, jag, pappa och Tom. "Vi måste ut i trädgården sen", sa pappa till Tom. "Vad fan har ni gjort hela förmiddagen?", frågar jag, lagom intresserad. "Vi har sågat ner grannens träd", säger pappa med ett SKITBARNSLIGT leende. Han fnissar lite. Min pappa är värsta spjuvern. Grannarna är inte hemma, så det är inte bara ETT träd vi snackar om. Dom har sågat ner FLERA träd.

Det hade mamma fan aldrig tillåtit.




Tillägg (som inte var med i det ursprungliga inlägget):
Senare den dagen, när mamma kommit hem stod vi och grillade. Jag rökte och päronen drack vin. Jag sträckte ut mig, nöjt, som en katt. Ni vet, när dom ser sådär självgoda ut, och så sa jag, fortfarande med samma kattiga leende (alltså, inte som killarna i hökarängen menar med "kattigt". Jag är ingen jävla katt. Jag är en tiger!) och en flin som går i arv på pappas sida; "Pappa, kan inte du berätta vad du och Tom gjorde i eftermiddags?". Jag vet att vi som är under ledaren borde hålla ihop, ni vet, skapa hemliga motståndsrörelser och sånt. Kalla mig Sophie Scholl.

Mamma tittade från mig till pappa med rynkade ögonbryn. Jag såg hur pappa blev röd om öronen och små svettdroppar bröt fram i hans panna. Som på navy CIS, när någon sitter i förhöd av Ziva (som är föredetta mossad-agent. Hon är fett farlig, pratar iranska med alla terrorister och sånt.), eller av Gibbs (som är helt hård och har en blick av stål), eller av Tony (som är ungefär lika finkänslig som ett sexuellt övergrepp).

Han blev i alla fall nervös.

Och jag såg att han mimade, medan mamma var vänd mot mig och gav mig Den Uppfordrande Blicken, "gör inte det här, Hanna". Och jag vaknade till. Ryckte till, som om jag vaknat ur en dvala, Imperiusförtrollad, typ. Jag hade varit besatt av djävulen, som Emily Rose. Visserligen hade jag varken nattlinne eller svart hår, men jag var definitivt besatt. Ville jag mörda min egen far? Visserligen ville han inte betala för hela Emmabodafestivalen, men han var ingen Lord Voldemort (ännu en HP- parallell) för det.  Jag återhämtade mig snabbt. "Nä, dom fixade en grej för din födelsedag", sa jag, och räddade pappa undan evigt brinnande i skärselden på jorden. Han gav mig en tacksam blick, och verkade förstå att det inte var mitt fel att onda andar tagit min kropp i besittande.

Han kanske betalar Emmaboda, trots allt.