englamannen

Jag har hellre svårartad diarré, konstant i en hel vecka än an att behöva titta på Pernilla Wahlgrens Garnierreklam. Jag hatar hennes "Ta-hannnd   omdej", och hennes sjuttiotalshår. Jag sympatiserar helt och fullt med Emilio Ingrosso. Tänk att faktiskt vara gift med denna förrymda brottsling som begått fruktansvärda brott mot svenska folkets psyken (om man bortser från de lobotomerade melodifestivalsfansen)  i tre hela år. Att vakna upp bredvid henne, äta frukost med Pernilla wahlgren 1095 hela dagar. TJUGOSEX TUSEN TVÅHUNDRAÅTTIO TIMMAR. Med Pernilla.

Det är helt avskyvärt och fullständigt oförståeligt att de inte vägrar visa den tidigare nämnda reklamen på tv. Tänk att de faktiskt suttit där i ett konferensrum och diskuterat vilken reklambybrå som ska få uppdraget att casta och producera reklamen. Och anlitat ett företag som anser att Pernilla Wahlgren är det bästa de kan hitta. Efter några veckor är de klara med reklamfilmen, de har finslipat den till perfektion, den ska sändas på rikstäckande tv på varenda tv-kanal i varannan reklampaus. Och så har de, svällande av stolthet presenterat sitt projekt, sin bebis som de senaste veckorna legat i de anställdas stora, kollektiva livmoder.

Och de presenterade det här.

Och Garnier tyckte att den var så bra att de antog den.


Jag kollar på Desperate housewives.

"Ta-hannnd   omdej"

Gossip Girl.

"Ta-hannnd   omdej"

Jag stänger av tv'n. Och tar hand om min mentala hälsa.