englamannen

Jag har det senaste halvåret fått det ärofyllda uppdraget att 2 gånger färga Hannas hår. Hannas utväxt mer specifikt. Hannas ursprungliga hårfärg är mörk. "Cendré" tror jag att den heter, och nu har lilla Hanna en längre tid haft blondt hår. JÄTTEblondt. När hon precis stigit ut ur duschen och blåst det torrt är det näst intill lika vitt som en snöflinga i den kalla vinter, eller som ett könshår. Ett blonderat könshår. Det är inte mer än logiskt att utväxten är lika utmärkande som en negerian i en simbassäng full med smält vaniljglass.

Hur som, det börjar alltid med att Hanna införskaffar hårfärg i nyansen "självmordsblondt" och jag blir inbjuden till hennes boende på Skanstull. Första gången hade hon glömt sina nycklar så jag stog och färgade hennes hår på en rökbalkong för hela grannskapet att skåda då Hanna var iförd endast tröja och trosor (och en kofta för att skyla trosorna).

Det börjar alltid väl. Jag startar underifrån och arbetar smidigt min väg uppåt. Hanna frågar med jämna mellanrum om jag kletat in tillräckligt med färg: "jag vill inte ha några fläckar" säger hon. "Ja då" svarar jag bland ångorna av väteperoxid och kletar in lite extra för att vara på den säkra sidan. När vi kommer till det mest vitala stället, dvs ovanhåret händer följande:
 
Jag fnissar lite nervöst men tystnar tvärt då Hanna ger mig en mördande blick med rullande ögon. Jag känner hur mina handflator börjar svettas i plasthandskarna och samlar mig. "Närå, det här ska nog gå ska du se. Oroa dig inte." säger jag och hoppas på att det låter mer övertygande i Hannas öron än vad det gör i mina.
Tystnaden som följer är lika spänd som en fiolsträng tills den penetreras av köksfläkten och det tar inte lång tid innan vi båda inser att jag, Anna, trots mina matematiska kunskaper och nogranna beräkningar, helt klart, missbedömt mängden hårfärg. Jag försöker dock behålla auran av lugn samtidigt som skräcken griper tag i mina stämband medans jag i mitt huvud går igenom alla lådor med vassa föremål som finns i Hannas kök. Jag kletar i färg så mycket jag bara kan på ovansidan av Hannas kalufs och blir där med lite lugnare i tron om att den i slutänden ska anta samma färg som resten av hennes hår.
"Klart!"
Hanna springer förväntansfullt fram till spegeln i hallen för att inspektera mitt jobb. Som ett litet barn på självaste julafton tassar hon fram över parketten i ilande fart. 
"Det är ju ingenting här framme" säger hon och pekar anklagande på ovanhåret.
"Jo då, jo då, det är det visst det" säger jag behärskat, går runt henne i en cirkel och tittar observant på hennes framkalufs.
 
X antal minuter senare sitter jag tryggt i köket och konverserar med hennes far som tillagar en gastronomisk upplevelse i form av spaghetti med köttfärssås medans Hanna står i duschen för att tvätta ur färgen.

Ut kommer hon springandes med drypande, blött hår och en handduk lindad runt kroppen och hennes finger pekar klandrande på slutresultatet (mitt verk).
Utväxten är inte längre mörk.
Den är guldfärgad.
Flickan med den gyllene utväxten.
Jag skrattar till när jag tänker på det innan jag abrupt tystnar och harklar mig lite sådär ängsligt när hennes misströstande blick bränner hål i mina kläder. Jag slår ner blicken i golvet.
Hennes far betraktar med pendlande ögon mig varpå sin dotter med den gyllene utväxten och jag skäms, för han kan ju få för sig att jag avsiktligt försökt sabotera hans dotters gyllene man och jag tillägger snabbt "det syns knappt, det är bara du som ser, jag fixar det nästa gång".
Sedan är det Hannas tur att leka frisör och tanken slår mig att det här är det perfekta tillfället för henne att bruka hämnd, men hon gör såklart inte mer än leker med mitt hår under färgningsprocessen, genom att forma det till punk/ace ventura-inspirerade frisyrer. Hon skrattar förnöjt åt min förödmjukelse. Jag låter henne leka av sig så som man låter ungarna leka av sig i bollhavet på IKEA för att de lättare ska falla i dvala i bilen under hemfärden. Jag vill inte störa, göra henne upprörd i hennes kortvariga tillstånd av pur eufori. Jag sitter tyst där, tittar henne kärleksfullt i ögonen, hummar glättigt i ett ljust tonläge, ler och nickar uppmuntrande. Jag får röda polisonger, röd mustasch, röd panna. Hanna fnittrar. Hon simmar vidare i bollhavet. Min vän, flickan med den gyllene utväxten.