Min gulleprutt, jag älskar dig så, jag måste göra nummer två
"Igår firade jag och Max en månad, jag fick en mörkrosa ros och ett kort där det stod min gulleplutt. Jag höll på att bajsa på mig när jag fick den jag blev helt rörd. "
Det hade gått en månad sedan deras själar möttes. Max köpte den vackraste mörkrosa ros hans öga någonsin skådat. Han ville skriva något till henne för att förklara sin obestridda kärlek. En ros kan vissna, men poesi varar för evigt. Hans huvud fylldes med tankar. 'Sockerpullan, nej det är för opersonligt. Sötnos, eller Sötnoz, det är för vanligt. Ramón, nej det saknar relevans.' Till slut kom han på det perfekta ordet för sin kärleksförklaring och begav sig till sin älskade.
Amanda blev nästan tårögd när Max gav henne sin ros. Hon stod som frusen och visste inte hur hon skulle reagera. Då fick hon syn på kortet Max skrivit. "Min gulleplutt" stod det och när Amanda läste det så stannade världen till. Aldrig tidigare i sitt liv hade någon kallat Amanda sin gulleplutt och ända sedan hon bara var en liten flicka hade hon drömt om denna dag.
Hela hon fylldes av känslor och hon försökte knipa ihop, men hennes känslor svämmade över, bokstavligen. Hennes avföring var lös sedan intagandet av gårdagens thai-mat. Det rann ner längs insidan av hennes lår och man kunde följa framfarten genom hennes vita, tajta byxor. Det dröjde inte länge förrän det hade runnit ut på hennes bara fötter. Amanda och Max tittade båda ner för att skåda fenomenet. Max tittade sedan upp mot Amanda och sa, "Brun utan sol". Han log och hon slängde sig direkt i hans armar. De visste att det var evig kärlek de hade bevittnat.
