englamannen

Jag var faktiskt lite arg, det var jag. Jag är ju fåfäng, lika fåfäng som den onda styvmorsan i snövit. Spegelkvinnan, ni vet. Jag målar naglarna så fort jag får chansen, jag sitter vart som helst med min röda/rosa/korallfärgade lilla flaska och målar naglarna med en noggrannhet som hade fått forskare på karolinska att bli gröna av avund. Om de ändå kunde granska saker lika utförligt som jag granskar min eyeliner. Folk brukar säga det, att jag har en jämn eyeliner. Det är för att jag är noggrann, säger jag lite högdraget, men ler för att liksom försöka släta över det. Fast egentligen är jag jävligt nöjd, för jag har ju snyggare eyeliner än dom. Jag high-fivar mig själv inombords.

Och så satt jag där, halvnaken på balkongen för hela grannskapet att skåda. Mitt på skanstull, vid eriksdalsbadet satt jag och visade mina snygga hipsters. Anna hade satt upp mitt hår för att komma åt bättre, och jag såg lite ut som legolas i sagan om ringen. Jag satt där och såg ut som legolas i sagan om ringen, fast i hipsters och jag och Anna pratade för att fördriva tiden. Jag känner hur det händer. Hur jag leder in Anna på spåret. Ämne? Killar. Vad annars. Och jag märker hur hon maniskt börjar tala om killar från hela Svea rike, en geografisk buffé av män i olika åldrar som hon tycker är snygga och som hon pratat med på msn eller bilddagboken, lunar eller vad som helst. Okej, kanske inte så extremt som lunarstorm då, men ni förstår ju vad jag menar.

Och medan hon fortsätter att prata och prata märker jag hur hon, liksom tröstande kletar in kopiösa mängder lila kräm i mina hårrötter och jag tänker nej, nej. snälla... "räcker det verkligen till hela håret nu, Anna?" frågar jag skeptiskt men ändå lite försiktigt och hon säger "ja, ja.." och fortsätter tala om sina val och kval och vem hon tycker bäst om. Och jag lyssnar och nickar. Kanske inte så mycket, för jag är ju rädd om mitt hår, men jag nickar så mycket jag kan utan att hon råkar kleta in färg på fel ställe. Lite försiktigt nickar jag och hummar och tänker hela tiden FÖR GUDS SKULL LÅT FÄRGEN RÄCKA.

Och jag frågar igen, två, tre gånger om det verkligen räcker och hon kletar fortfarande in färgen, frånvarande, som om det vore en slags terapi för henne. Jag stirrar nervöst på balkongen mittemot. Snälla, låt färgen räcka.

Och så kommer vi till det kritiska ögonblicket. Sanningens ögonblick. Anna tittar på färgflaskan. Sedan tittar hon tillbaka på mig. Jag liksom känner hur hennes händer stannar upp. NEJ FÖR I HELVETE skriker det inombords, INTE MITT HÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! och anna mumlar lite och skakar på huvudet och säger "det måste ju räcka", som om hon försökte övertyga sig själv. Och på något sätt måste hon ha gjort det, halvt om halvt, för hon börjar aggressivt skaka den tomma flaskan. Och det kommer färg. En milliliter färg, klämmer flaskan ur sig, och jag riktigt HÖR hur Anna desperat tänker att det måste räcka, fan det måste räcka, hon kommer att döda mig annars, hon kommer att operera ut min livmoder med en sibyllagaffel av plast om det inte räcker, vad ska jag göra? Och jag funderar på att operera ut hennes livmoder, utan bedövning, med en sibyllagaffel i plast. Hon fnissar nervöst och fumlar med händerna. Börjar pilla litte i mitt underhår. Hon tänker väl inte.. Nej, det är inte möjligt.

Hon försöker ta färg från mitt underhår och färga mitt överhår med. Det är sant. Här har vi en naturvetare med betyg nog att komma in på en innerstadsskola som faktiskt på fullaste allvar tror att färgen ska kunna pressas ur underhåret för att senare användas på överhåret. Som begagnad hårfärg. Seconhandfärg. Köpt på blocket-färg.

Och hon försöker verkligen, Anna. Ett patetiskt försök att försöka undkomma min vrede. Och det går fyrtio minuter och jag är lugn, behärskar mig, försöker röka eller prata om roliga saker under tiden. Happy things. Sedan kommer pappa hem och det är dags att avslöja vilken fantastisk överraskning som väntar där uppe. Där uppe på mitt huvud.

In i duschen och jag ber, ber till honom där uppe att jag SNÄLLA kan få låta bli att se hemsk ut. Bara lite. Bara lite, snälla.

Framför spegeln. Jag ser den på långt håll. Guldutväxten. Det är lite som i pulp fiction, när Samuel L. Jacksom drar citatet ur bibeln. Och jag tänker "AND I WILL STRIKE DOWN UPON THEE WITH GREAT VENGEANCE AND FUUUUUUURIOS ANGER". Jag tänker det, och jag biter mig i kinderna. Jag ser hemsk ut. Tack, den allsmäktige, tack Anna. Jag är flickan med guldutväxten.


EDIT:

Det var string(!)trosor.

EDIT 2:

Var det ju inte alls det! Det var mina gula hipsters, du vet dom med dom muterade älg/hund/katterna. Det var faktiskt dom, jag lovar.


Och dessutom tycker jag väl att det bara är rättvist om får du veta att jag bidar min tid, Anna. Jag bidar min tid. Hämnden kommer, och det lika säkert som solen går upp. När du minst anar det kommer du att stirra yrvaket i spegeln och upptäcka att en permanent röd mustasch pryder din överläpp. Hör du det?! Hör du det?!