The legend of the drunken master
Jag funderar på om jag blivit galen.
Om så är fallet vet jag precis vad som orsakade det. Den exakta händelsen, så att säga. Det är dubbade Hong Kong- filmer. Jag gillar Jackie Chan, och hans lilla frisyr som får honom att se ut som den förlorade asiatiska, femte beatlesmedlemmen. Som om hans asien-polare Yoko (jag vet att hon är japan) mutat in honom via Lennon, typ erbjudit sig att betala in natura. Jag kan verkligen föreställa mig det, hur lilla kines- Jackie bara suttit och hoppat upp och ner på stolen av upphetsning. Jag tror att samtalet skulle låta lite såhär, om det vore på svenska:
Jackie bara "Yokåå, Yokåå, ja hah heeta eng hjette broå bahndpoå meen... Radjåååh! Jaa skaah start-aa en iggen bahnd! ", och Yoko typ "Joå chengär ehhn i bannde, ja froåhga omm du kaahn yamaa med dåm, åkeeeej?"
Hur som helst satt jag och min bror och tittade på dubbade Jackie Chan-filmer från typ åttiotalet. Min hand rörde sig maniskt i en stadig takt mellan godispåsen och min mun, som en metronom. Tom satt helt still med blicken fäst på tv'n. Helt orörlig. Han såg ut som en lobotomerad harkranksmänniska.
Min lillebror ser verkligen ut som en harkrank. Hade han varit med i en X-menfilm hade han varit "Crane fly-man", eftersom han har så sjukt långa ben. Han är 1,85, och jag lovar att typ 130 av dom centimetrarna är lår, knän och vader. Han är femton år och har skostorlek 46, typ världens största fötter. De ser ut att tillhöra en annan jävla art. Ni vet att vissa tror att människan långsamt håller på att evolutioneras till en supervarelse som ska klara typ klimatförändringarna? Vissa tror att det börjar med simhud mellan tårna. Jag tror att min bror har ett superDNA. Han har hoppat över simhuden och gått direkt till grodfötter.
Tom har extra stora fötter, mamma har extra långt hår och jag har extra stora tuttar. Pappa har extra högt hårfäste. Vi är superfamiljen, nästan som i Spy Kids.
I alla fall; där satt jag och min bror och stirrade på vad som utspelade sig på skärmen som i en dvala. Lika snabbt som om Chriss Angel själv väckt mig ur hypnosen vaknade jag dock till, reste mig och gick. Men skadan var redan skedd. Jag var på väg upp när jag fick syn på min hund och jag drabbades av ett överväldigande behov av att lyfta upp henne och krama och gosa med henne. Borde jag starta en tredje blogg? Ungmattesnart17.blogg.se, skulle den få heta. Hundens namn är Stina. Ni ser ju, redan där börjar det bra, lägger jag bara till ett häftigt binamn är biffen kirrad. Stina-picabo.. Stina- Eagle-eye-cherry.. Stina- bree.. (Nu när jag tänker på det skulle den här bloggen också behöva ett lite coolare namn. Tror ni att någon blir upprörd om vi döper om bloggen till The Engla's (will never) grow(up)room? För att vi snodde namnet, alltså.)
Jag la mig i alla fall ner på GOLVET bredvid hunden och började klia henne på magen. Efter en halvtimme av konstant, armkrämpande kliande gick jag upp och borstade tänderna och tvättade bort sminket. Under hela tiden förde jag ett nästan helt normalt samtal med min hund. Jag frågade henne hur hon mådde, och sa typ "snart ska jag gå och lägga mig, Stina", "du kan gå ner till Tom om du vill, du behöver inte stå och titta på när jag borstar tänderna". Stina, hunden, tittade på mig som om jag vore en apa i cirkuskostym.
Det visade sig att det hade varit totalt onödigt att gå och lägga sig så tidigt, för när jag väl låg i sängen kunde jag inte sova. Antagligen eftersom jag var så upphetsad av allt ninjavåld på tv. Jag kom ihåg att jag läst någonstans, förmodligen i någon FRIDA-tidning när jag var tretton, att det skulle vara bra att smörja in kroppsdelar och linda in dem i plastfolie. När jag låg där i min säng, halv två på natten, lät det som en briljant idé. Klart jag skulle göra det. Jag skuttade ner till köket och hämtade plastfolie. Föga anade jag vad jag höll på att ge mig in på. Jag kletade in fötterna och virade med visst besvär in dem i tidigare nämnd hushållsartikel. Sen kom prövningen. Jag reste mig upp och gjorde en ansats att ta ett steg. Och höll på att ramla och slå ihjäl mig. Har ni någonsin gått i lera i skor med helt plan sula? Tänk er då att leran är INUTI era skor, och den plana sulan är vad du ska försöka få grepp om. För att alls kunna röra mig var jag tvungen att uppfinna någon slags foliefotsgång, typ vagga fram som värsta sumobrottaren. Jag gled ut från badrummet och ner för trappan, med ledstången i ett stenhårt grepp. Till slut kom jag ner, halkandes och vinglandes som en liten luffargumma. Jag lämnade plastfolien i köket, och förberedde mig på färden tillbaka till mitt rum. Tio minuter senare (den här sträckan tar mig vanligtvis sextio sekunder eller något) var jag framme, men stannade i dörröppningen som fastfrusen. Vad fan? Jag hör röster. I mitt huvud! Jag har förvandlats till Berny Pålsson!
Fast sedan kom jag på att jag lämnat radion på.
Så, där låg jag i min säng och stirrade upp i taket. Army of lovers spelades på radion, som en slags Pride-hyllning, och mina fötter såg ut som lunchmackor i strumpor. Är jag galen? Jepp. Vems fel är det? TV6.
Om så är fallet vet jag precis vad som orsakade det. Den exakta händelsen, så att säga. Det är dubbade Hong Kong- filmer. Jag gillar Jackie Chan, och hans lilla frisyr som får honom att se ut som den förlorade asiatiska, femte beatlesmedlemmen. Som om hans asien-polare Yoko (jag vet att hon är japan) mutat in honom via Lennon, typ erbjudit sig att betala in natura. Jag kan verkligen föreställa mig det, hur lilla kines- Jackie bara suttit och hoppat upp och ner på stolen av upphetsning. Jag tror att samtalet skulle låta lite såhär, om det vore på svenska:
Jackie bara "Yokåå, Yokåå, ja hah heeta eng hjette broå bahndpoå meen... Radjåååh! Jaa skaah start-aa en iggen bahnd! ", och Yoko typ "Joå chengär ehhn i bannde, ja froåhga omm du kaahn yamaa med dåm, åkeeeej?"
Hur som helst satt jag och min bror och tittade på dubbade Jackie Chan-filmer från typ åttiotalet. Min hand rörde sig maniskt i en stadig takt mellan godispåsen och min mun, som en metronom. Tom satt helt still med blicken fäst på tv'n. Helt orörlig. Han såg ut som en lobotomerad harkranksmänniska.
Min lillebror ser verkligen ut som en harkrank. Hade han varit med i en X-menfilm hade han varit "Crane fly-man", eftersom han har så sjukt långa ben. Han är 1,85, och jag lovar att typ 130 av dom centimetrarna är lår, knän och vader. Han är femton år och har skostorlek 46, typ världens största fötter. De ser ut att tillhöra en annan jävla art. Ni vet att vissa tror att människan långsamt håller på att evolutioneras till en supervarelse som ska klara typ klimatförändringarna? Vissa tror att det börjar med simhud mellan tårna. Jag tror att min bror har ett superDNA. Han har hoppat över simhuden och gått direkt till grodfötter.
Tom har extra stora fötter, mamma har extra långt hår och jag har extra stora tuttar. Pappa har extra högt hårfäste. Vi är superfamiljen, nästan som i Spy Kids.
I alla fall; där satt jag och min bror och stirrade på vad som utspelade sig på skärmen som i en dvala. Lika snabbt som om Chriss Angel själv väckt mig ur hypnosen vaknade jag dock till, reste mig och gick. Men skadan var redan skedd. Jag var på väg upp när jag fick syn på min hund och jag drabbades av ett överväldigande behov av att lyfta upp henne och krama och gosa med henne. Borde jag starta en tredje blogg? Ungmattesnart17.blogg.se, skulle den få heta. Hundens namn är Stina. Ni ser ju, redan där börjar det bra, lägger jag bara till ett häftigt binamn är biffen kirrad. Stina-picabo.. Stina- Eagle-eye-cherry.. Stina- bree.. (Nu när jag tänker på det skulle den här bloggen också behöva ett lite coolare namn. Tror ni att någon blir upprörd om vi döper om bloggen till The Engla's (will never) grow(up)room? För att vi snodde namnet, alltså.)
Jag la mig i alla fall ner på GOLVET bredvid hunden och började klia henne på magen. Efter en halvtimme av konstant, armkrämpande kliande gick jag upp och borstade tänderna och tvättade bort sminket. Under hela tiden förde jag ett nästan helt normalt samtal med min hund. Jag frågade henne hur hon mådde, och sa typ "snart ska jag gå och lägga mig, Stina", "du kan gå ner till Tom om du vill, du behöver inte stå och titta på när jag borstar tänderna". Stina, hunden, tittade på mig som om jag vore en apa i cirkuskostym.
Det visade sig att det hade varit totalt onödigt att gå och lägga sig så tidigt, för när jag väl låg i sängen kunde jag inte sova. Antagligen eftersom jag var så upphetsad av allt ninjavåld på tv. Jag kom ihåg att jag läst någonstans, förmodligen i någon FRIDA-tidning när jag var tretton, att det skulle vara bra att smörja in kroppsdelar och linda in dem i plastfolie. När jag låg där i min säng, halv två på natten, lät det som en briljant idé. Klart jag skulle göra det. Jag skuttade ner till köket och hämtade plastfolie. Föga anade jag vad jag höll på att ge mig in på. Jag kletade in fötterna och virade med visst besvär in dem i tidigare nämnd hushållsartikel. Sen kom prövningen. Jag reste mig upp och gjorde en ansats att ta ett steg. Och höll på att ramla och slå ihjäl mig. Har ni någonsin gått i lera i skor med helt plan sula? Tänk er då att leran är INUTI era skor, och den plana sulan är vad du ska försöka få grepp om. För att alls kunna röra mig var jag tvungen att uppfinna någon slags foliefotsgång, typ vagga fram som värsta sumobrottaren. Jag gled ut från badrummet och ner för trappan, med ledstången i ett stenhårt grepp. Till slut kom jag ner, halkandes och vinglandes som en liten luffargumma. Jag lämnade plastfolien i köket, och förberedde mig på färden tillbaka till mitt rum. Tio minuter senare (den här sträckan tar mig vanligtvis sextio sekunder eller något) var jag framme, men stannade i dörröppningen som fastfrusen. Vad fan? Jag hör röster. I mitt huvud! Jag har förvandlats till Berny Pålsson!
Fast sedan kom jag på att jag lämnat radion på.
Så, där låg jag i min säng och stirrade upp i taket. Army of lovers spelades på radion, som en slags Pride-hyllning, och mina fötter såg ut som lunchmackor i strumpor. Är jag galen? Jepp. Vems fel är det? TV6.
Kommentarer
Trackback
