englamannen

Eftersom Anders tog Engla och Hanna tog bloggens jungfrudom är det väl dags för mig att ta någonting. Jag ska ta bloggen.
I 2:an.
Nä, skoja.

Men eftersom jag ändå fört mödomstagande av ändtarmsöppningar på tal kan jag lika gärna fortsätta i samma ränna.
En av mina största fobier är exkrementer. Och då menar jag inte vanligt gammalt hederligt svenneträck (Sverige, fosterland!), slutresultatet av köttbullar och Janssons frestelse utan riktig jävla rännskiteskit.
Anledningen till varför jag uppmärksammar detta elementära vardagsbestyr just idag är därför att jag nyss blivit drabbad av 2 finfina latrinhögar i flytande form omsorgsfullt placerade på vardagsrumsmattan av min trogne gårdvar. Avföringen absorberas av mattan samt golvbeläggningen (så att man nästan skulle kunna tro att det runnit igenom för att befläcka grannarnas takbelysning) och jäser sedan i solen för att anta en mer porös och luftig form. Stanken kan inte riktigt beskrivas med ord, det är inte riktigt som när vi människor är lösa i magen. Men om ni tänker er en älgtjur täckt med moderkaka överkörd sedan 10 dagar tillbaka på en nygödslad åker besprutad med alfahanarna i Rinkebys mest populära parfym samt pungsvett så får ni en hint av hur det luktar. Det jävligaste är ju att man inte kan låta det vara och hoppas på att det förmultnar och fungerar som ett rengöringsmedel för parketten eftersom bajsets arom sätter sig i möbler, i kläder, på dörrhandtagen, ja överallt.
Så vad gör man? Flyttar? Kollar på 'sommar med Ernst'? Haschar? Kanske haschar först och sedan kollar på 'sommar med Ernst'?
Nej, svaret mina vänner är att man låter någon annan göra rengöringsjobbet och sedan pluggar man igen ändtarmsmynningen på hundkräket med en barkbåt eller dylikt föremål tills det värsta är över.
Men det bästa är om man förutser händelsen långt innan och avstår från att skaffa en luden pengasugande tidskrävande skitomobil.
Det är mitt råd.